Att vara idrottsförälder

Idag tänkte jag skriva om ett ämne som lyfts lite mer på senare år. Ett ämne som kan få mig att koka inombords i dem värsta stunderna och hoppa av glädje i dem bästa! Jag tänker sticka ut hakan och ge MIN EGEN SYN på det hela.

Som Fysioterapeut, personlig tränare och mamma till 3 barn Rebecca 15år, Samuel 12år och Adrian 11år så brinner jag väldigt starkt för barns hälsa och fysiska aktivitet. Jag vill att dem ska finna glädjen i att röra på sig, finna vänner och gemenskap, lära sig att respektera varandra och utvecklas i sin idrott och som individer. Lära sig träning och rörelse för livet. Jag och min man började redan tidigt att introducera olika former av rörelse till våra barn, allt från att gå i skogen, klättra i träd, hoppa studsmatta, bada, åka skridskor och slalom på vintern etc. Jag är helt övertygad om att detta gynnar dem både nu och senare i livet. Numer utövar dem också mer strukturerad träning inom dans, innebandy, fotboll och hockey. Dagarna på olika läktare eller arenor blir väldigt många, för att följa mina barn i deras idrottsutövande är bland det roligaste jag vet. Det är också i dessa sammanhang jag stöter på ”dem”! Dem mer eller mindre pådrivande föräldrarna. Föräldrarna som genom sina barn bedriver sin idrott eller ibland kanske sina egna ungdoms drömmar. Föräldrarna som suckar högt när barnet missar en passning eller motståndarlaget gör mål. Föräldrarna som skäller på domarna, som för den delen också var barn. Föräldrarna som peppar barnet till att köra på egen hand i en lagidrott, där spelet går ut på att passa varandra! Föräldrarna som aldrig dyker upp för att se sitt barn. Föräldrarna som coachar sina barn från läktaren. Listan skulle kunna fortsätta rätt länge till, men jag tror ni förstår vart jag är på väg.

Jag kan villigt erkänna att jag själv inte är någon idealisk förälder på läktaren, det har hänt i iver att jag ropat något som jag sedan ångrar. Så tänker jag att det är för dem allra flesta. Precis som vi gör saker i livet i allmänhet som vi ångrar. Det viktiga är ju att jag eller du reflekterat över det och inte upprepar det dåliga beteendet. Vi har lärt oss något av det.

Tyvärr stöter jag alltför ofta på föräldrar vars beteende inte är en engångsföreteelse. Så därför hoppas jag, att jag med denna lilla text kan få någon där ute att reflektera över sitt agerande i samband med sitt barns idrottande.

 

*Du har bestämt dig för att löpa till första halvmaraton någonsin.

Du har laddat riktigt länge inför det här loppet och under sista veckan är det många som vill komma med lite bra tips på vägen. Din arbetskompis tipsar om att det är bra att dricka lite sportdryck innan tävlingen startar. En van löparkompis tycker du ska prova med att göra en kolhydratladdning inför loppet. Så först tömma dig totalt på energi och sedan äta väldigt mycket dagen innan. En annan vän tycker att det är bästa att äta väldigt lite inför tävling och tipsar om en tidig frukost och sedan inget intag alls. En ledare uppmanar dig att äta en bra frukost och sedan något lättare 2-3h före start. Det blir svårt. Det är ditt första halvmaraton och du vill komma så väl förberedd som möjligt, men hur ska du göra? Ska du lyssna på löparkompisen, den är ju ändå van att löpträna och tävla, eller min arbetskompis för det lät ju också som ett bra tips och ledaren den borde väl veta, eller? Du väljer någon kombination av allas tips och hoppas att det ändå blir bra.

Så kommer den där dagen som du laddat för en tid. Fjärilarna pirrar i magen, du liksom studsar fram av energi och är laddad för dagens utmaning.

På vägen till start får du tips från din vane löparkompis att börja lugnt och öka efter halva om du är pigg. Din vän som också ska springa tänker gå ut hårt och se hur långt det räcker och tycker att du ska prova samma sak. Din partner ger tips om att bara dricka sportdryck för att bibehålla energinivåerna. Din ledare säger åt dig att dricka sportdryck på varannan station och vatten på varannan station. En grupp ni passerar på vägen uttrycker högt, ja om jag inte når min uppsatta måltid efter halva loppet tänker jag bryta, då når jag i alla fall inte målet! En annan kompis säger att det är riktigt varmt, så det kommer bli väldigt tufft för dig att klara målet! I högtalarna ropas det ut att det är riktigt varm ute idag, så drick mycket och anpassa farten efter det, men STORT LYCKA TILL!!!!

Fjärilarna och den där känslan av att vara oövervinnerlig är som bortblåst. Plötsligt står du där med tusen tankar om hur du ska lägga upp loppet, vad ska du dricka och när, måste jag hålla en viss snittfart och kommer jag ens ta mig i mål? Kanske är lika bra att jag inte ens försöker, för då kan ju inget gå fel!? *

Skulle detta kunna vara ditt barn på idrottsplanen/ arenan?

Visst skulle det vara svårt att sortera i all information och dessutom göra detta under en aktivitet och ovanpå det kanske bara vara 10 eller 12år gammal?

Skulle det kunna leda till att ditt barn kommer fram till samma slutsats som du gjorde i scenariot ovan, att det är bättre att inte försöka alls?

 

Till exempel

-En ledare ger en instruktion

-En annan ledare ropar något annat

-En förälder på läktaren ropar KÖR BARA

-En annan förälder på läktaren ropar SKJUT

-En förälder från bortalaget ropar RÄTT SIDA

-Barnet skjuter och missar målet och en stor SUCK går genom delar av publiken

-En förälder ropar SYND med nedstämd röst

Efter matchen säger en förälder till sitt barn att det var bra jobbat, SYND att ni INTE vann, men det andra laget spelade väldigt FULT.

Känner du igen scenariot? Tyvärr ser jag liknande händelser ofta när jag står på läktaren. Det jag tror att vi måste göra som föräldrar är att fråga oss själva.

Vad tillför jag mitt barn från läktaren, före, under eller efter match

Vad är det jag vill förmedla till mitt barn när det kommer till barnets idrottsutövande?

Hur kan jag på bästa sätt stötta mitt barn till att utvecklas som människa och i sin idrott på allra bästa sätt?

Jag säger inte att det alltid är lätt, eller solklart. Men har jag eller du, åtminstone börjat reflektera i dessa banor, så har vi kommit en lång bit på vägen.

Jag tror att vi alla vill, att våra barn ska lyckas och finna glädjen, gemenskapen och framgång i sin idrott. Framför allt ska dem bedriva sin idrott, oavsett om den är individuell eller i lag, utifrån SINA EGNA FÖRUTSÄTTNINGAR.

 

Några meningar att reflektera över utan rätt eller fel:

Vad är viktigast att:

– Vinna eller utvecklas?

– Göra mål eller lära sig en ny fint?

– Fokusera på motståndaren eller jaget/ laget?

– Du är nöjd eller ditt barn är nöjd?

– Träna för livet eller för karriären?

– Ditt barn är bäst i laget eller att ditt barn gör sitt bästa för laget?

– Motgång eller framgång?

– Fokusera på det som barnet gjorde bra eller det som barnet kan göra bättre?

– Att lyckas för att våga misslyckas eller att misslyckas för att våga lyckas?

– Vardagsaktivitet eller styrd aktivitet?

– Träna för att må bra eller för att bli bra?

 

Jag vill påminna om att detta är MINA tankar runt vår roll som föräldrar i samband med barnidrott och hur vi alla kan reflektera över vårt eget beteende i samband med våra barns idrottsutövande!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *