Nu var det väldigt länge sedan det skrevs något här på bloggen. Men nu äntligen så kommer återigen ett reflekterande inlägg från min sida. Ni vet en sådan där sak som ligger och skaver lite smått och ibland smyger sig fram lite tydligare och skapar frågor, funderingar och helt ärligt en del ilska!!
Oavsett om jag sitter på läktaren på en Innebandy- eller fotbollsmatch för mina killar, eller går på en SHL match i hockeyn eller tittar på handboll på TV:n, så slås jag alltid av hur få gånger jag får se en kvinnlig tränare i båset. Inom barn- och ungdomsidrotten så finns ”vi” i alla fall. Till exempel har mina barn har en kvinnlig tränare i sitt Innebandylag och jag är själv med och hjälper till med fysträningen. I regionen tror jag mig minnas 2 lag till i killarnas innebandyserie som har en tränarduo med både man och kvinna! Det värmer alltid lite extra när man ser en kvinnlig ledare vandra ut på spelplanen, för VI BEHÖVS!
Ska vi sedan titta på elitidrotten och framförallt på herrsidan inom lagidrott så är det i princip som att hitta en nål i en höstack….. För nyfikenhetens skull så googlade jag lite för att se hur många kvinnliga tränare som finns på elitsidan för herrar i Allsvenskan, SHL, Handbollsligan och SSL. Om jag går tillbaka några år i tiden så hittar jag 1 assisterande tränare i då allsvenska Östersund, Johanna Almgren 2018. Samt 1 huvudtränare i handbolls allsvenska Tumba 2017, Malin Andersson. I SSL hittar jag inga siffror. SHL har än så länge inga kvinnliga tränare i sina tränarstaber.
2 TRÄNARE, 2 STYCKEN!!!!!!! Hur är det möjligt??? För jag är helt övertygad om att det finns kompetens, intresse och drivkraft hos flera kvinnliga tränare därute.
Tyvärr är det också väldigt få kvinnliga tränare även på damsidan på elitnivå i dessa idrotter.
Vad gäller barn- och ungdomsidrotten så fann jag detta. ”I en studie har Riksidrottsförbundet gått igenom 11 miljoner träningstillfällen inom barn- och ungdomsidrott från 2017, och tittat på vilka som höll i träningen. Slutsatsen är att det vid 73 procent av träningarna var en man, och vid 27 procent av träningarna en kvinna. Det har sett ungefär lika ut sedan 2011. Lägg där till att i idrotter som fotboll, ishockey, innebandy och tennis var den fördelningen 80% – 20% ” Ska vi vända blickarna mot något positivt så är det friidrotten som har en mycket jämnare fördelning mellan manliga och kvinnliga ledare.
Varför ser det ut så här?
Vill bara påminna om att det som följer nedan inte bygger på någon vetenskap eller statistik utan bara är rena reflektioner från min sida.
Kompetens? För mig är det självklart att tillsättning av en tjänst oavsett om det är som tränare eller något annat yrke ska bygga på kompetens. Men kompetens kan ju innefatta så mycket och att du tidigare varit elitaktiv innebär inte självklart att hen kommer besitta en kompetens för att vara tränare. Kompetens som tränare handlar ju om så många faktorer. Kunskap i ledarskap, hur kroppen fungerar och responderar på träning, kunskap om belastning och återhämtning, om idrottens tekniska utförande och krav, taktik, om hur olika individer svarar på träning, den coachande rollen etc. Jag är helt övertygad om att det finns massor med kvinnliga tränare där ute som besitter motsvarande kompetens som männen på samma position. Men frågan är om vi sticker ut näsan och visar att vi finns?
Manligt/ Kvinnligt? Eller är det så att vi kvinnor generellt är lite sämre på att framhäva oss än männen, att visa framfötterna och tro på den kompetens som hen har? Det finns ju en hel del forskning på att tex unga kvinnor mår sämre än unga män rent psykiskt. Eller att kvinnor i högre utsträckning drabbas av utmattning. Hänger det här ihop? Ställer vi kvinnor högre krav på oss själva? Krävs det mer för att vi ska se vår egen prestation eller kompetens? Är det något biologiskt eller ett miljöarv eller kanske rent av en kombination av dessa?
Biologi? Kan det också vara så att vi kvinnor av vissa naturliga eller biologiska skäl väljer bort denna typ av yrke. Att vara tränare på elitnivå kräver enormt med tid och engagemang. Lägg därtill arbete som delar av året bedrivs på tämligen obekväma tider och ofta också innefattar många resor. Många är vi som under en tid i livet behöver vara hemma en kortar eller längre tid på grund av att vi har en liten bebis hemma. Att kombinera livet med ett spädbarn och rollen som tränare är kanske inte helt lätt och som förälder själv kan jag förstå att det är lätt att bli kluven. Det kan vara svårt att hitta en bra balans mellan familjeliv och yrkesliv. Att vara mammaledig/ pappaledig i tränaryrket har jag knappt hört talas om. Anser vi att det är ok att bara för att du valt eller önskar välja ett yrke som tränare så har du inte möjlighet att vara föräldraledig? Eller behöver vi titta på hur vi kan lösa detta praktiskt även för alla dem som arbetar som tränare och blir föräldrar? Är det så att vi kvinnor i större utsträckning därför väljer bort tränaryrket på grund av barn och familj? Har vi en starkare drift eller ett större krav att ta hand om familjen än vad män har? Återigen biologi eller miljö eller en kombination?
Historia? Eller är det så att den könsfördelning vi ser med tränare inom idrotten i stort men framförallt på elitnivå handlar om historik. Har vi trots 2020 och en ständig dialog om jämställdhet trots allt fortsatt att arbeta som vi gjort historiskt. Det pratas mycket om jämställdhet och att det ska finnas dokument om detta inom alla verksamheter idag. Men är det bara tomma ord, ord som ingen vill ta ansvar för eller försöka förändra. Det kräver ju trots allt alltid en större ansträngning att göra en förändring än att arbeta på i ullstrumporna! Det kanske också handlar om respekt. Respekt för varandra oavsett kön, etnicitet eller bakgrund. Jag upplever tex själv ibland både i mitt arbete och som privatperson att om vi är två personer, en kvinna och en man tillsammans i ett sammanhang eller möte. Så är det ofta mannen hen vänder sig till först. Varför är det så? Oftast bryr jag mig inte, men ibland brinner det inombords och jag vill bara skrika rakt ut….
Framtid? Personligen tror jag bristen på kvinnliga tränare inom idrotten och i synnerhet inom elitidrotten är en blandning av alla dessa faktorer och inte ett enskilt problem. Det viktiga är att vi alla funderar runt hur vi kan förändra detta. Hur kan du som enskild individ påverka situationen? För jag är helt övertygad om att vi alla kan bidra på något sätt. Vi måste lyfta fram personer som har kompetens. Vi måste stötta dem. Vi måste visa ett intresse av att få in kvinnliga tränare med kompetens för uppgiften. Vi måste visa varandra respekt. Vi måste lära våra barn att respektera tränaren oavsett kön, etnicitet etc. Vi måste börja tro på oss själva. Vi måste förstå att kompetens inte sitter i könet utan hos individen. Vi måste ge utrymme till manligt och kvinnligt ledarskap och förstå att tillsammans är vägen framåt.
Personligen ser jag fram emot den första kvinnliga huvudtränaren inom Herr allsvenska eller SHL